Rekordårens arkitektur: Vällingby, Hötorget och betongen

Rekordåren kallas perioden från omkring 1950 till 1975, då Sverige byggde mer per invånare än nästan något annat land. Det var tiden för förorter vid tunnelbanan som Vällingby, för cityomvandlingen med Hötorgsskraporna och Kulturhuset och för miljonprogrammet. Arkitekturen går från 1950-talets mjuka tegelhus med sadeltak till 1960- och 70-talens stora skala, betongelement och glasfasader. Samtidigt byggde Sigurd Lewerentz två av århundradets märkligaste kyrkor i mörkt tegel.

Fakta

Ett land som byggde för framtiden

Sverige hade klarat sig undan andra världskriget, men bostadsbristen var svår. Människor flyttade från landsbygden till städerna, barnkullarna var stora och många familjer bodde trångt och omodernt. Staten gav förmånliga lån, kommunerna bildade allmännyttiga bostadsbolag och byggandet blev ett gemensamt projekt för välfärdsstaten. Idealet var grannskapsenheten: ett område där skola, butiker, bibliotek och samlingslokal låg inom gångavstånd.

1950-talets hus är oftast tre- och fyravåningshus i tegel eller puts med sadeltak, balkonger och omsorgsfullt utformade portar, placerade i park med gamla träd och berghällar bevarade. Årsta centrum, invigt 1953, var ett tidigt grannskapscentrum med teater, bibliotek och medborgarhus. Den mjuka, materialnära modernismen fick utomlands namnet New Empiricism, och byrån Backström & Reinius var ett av dess mest kända namn. Samma tid i formgivningen beskrivs under folkhemmet i designdelen.

Vällingby: förorten som pärla på ett band

Generalplanen för Stockholm, framtagen under stadsplanedirektören Sven Markelius, ordnade förorterna som pärlor på ett band längs tunnelbanan. Varje grupp fick ett centrum vid stationen, med höga hus närmast och lägre hus och villor längre ut. Vällingby centrum, ritat av Backström & Reinius och invigt i november 1954, byggdes som ett bilfritt torg ovanpå tunnelbanan, med cirklar i stenläggningen, neonskyltar, biograf och bibliotek.

Vällingby kallades ABC-staden, för arbete, bostad och centrum, och planerare från hela världen kom på studiebesök. Idén förklaras i guiden om ABC-staden. Nästa stora förort, Farsta, invigd 1960, var redan mer anpassad till bilen, med stora parkeringar.

Cityomvandlingen: Hötorget och Sergels torg

Från 1950-talet revs stora delar av Klarakvarteren på nedre Norrmalm för att ge plats åt tunnelbanan, bredare gator och ett modernt affärscentrum. De fem Hötorgsskraporna längs Sveavägen, efter en idé av David Helldén, uppfördes 1952–1966 av olika arkitekter men med samma höjd och grundform: arton våningar med fasader av glas och smala pelare, på en låg sockel med butiker och takterrasser. Det första stod klart 1956, och de blev symbolen för efterkrigstidens moderna Stockholm.

Sergels torg med den nedsänkta plattan och Peter Celsings Kulturhus blev det nya centrumet. Kulturhuset öppnade 1974 som ett kulturens vardagsrum, med en lång glasfasad mot torget, och mellan 1971 och 1983 satt riksdagen i den del som i dag är Stadsteatern. Kritiken mot rivningarna växte under 1960-talet, och när almarna i Kungsträdgården skulle fällas i maj 1971 ockuperade demonstranter parken. Almstriden blev en vändpunkt för synen på bevarande.

Miljonprogrammet och betongelementen

1965 beslöt riksdagen att en miljon bostäder skulle byggas på tio år, och målet nåddes. Omkring en tredjedel var småhus och radhus, men det är de stora områdena som Tensta, Rinkeby, Hammarkullen och Rosengård som har präglat bilden. Byggandet industrialiserades: väggar och bjälklag gjordes som betongelement i fabrik och lyftes på plats av kranar som rullade på räls, vilket gav långa, raka hus. Trafiken separerades med bilvägar i utkanten och gångvägar på broar och i tunnlar.

Här skiljer sig rekordåren från brutalismen i Le Corbusiers Unité d'habitation. Miljonprogrammets betong är industriell och slät, inte skulptural, och fasaderna kläddes ofta med tegel, eternit eller plåt. Mer om idéerna och kritiken i guiden om miljonprogrammet, och om skillnaden mot den råa betongen i Funkis eller brutalism?

Kyrkorna: Lewerentz och Celsing

De mest beundrade byggnaderna från rekordåren är inte bostäder utan kyrkor. Förorterna behövde nya församlingshem, och 1956 vann Sigurd Lewerentz, då omkring sjuttio år, tävlingen om Markuskyrkan i Björkhagen. Den byggdes 1958–1960 i mörkt tegel, där inget tegel fick kapas och de breda fogarna tar upp skillnaderna. S:t Petri i Klippan, 1962–1966, är ännu mörkare, med en ensam stålpelare mitt i rummet. Om honom och hans kompanjon från ungdomen finns guiden Asplund och Lewerentz.

Peter Celsing byggde samtidigt tegelkyrkor i Göteborg, Uppsala och Vällingby, och engelsmannen Ralph Erskine ritade bostäder anpassade till kylan i Svappavaara. Rekordårens arkitektur är alltså mycket mer än betongförorter. Byggnaderna i Stockholm finns i guiden om arkitektur i Stockholm, och stilen i stort under efterkrigsmodernism.

Så känner du igen rekordåren

Övning

Vilken byggnad hör INTE till rekordåren 1950–1975?