Kvinnliga konstnärer genom historien – från Anguissola till Kusama

Kvinnliga konstnärer har funnits i alla epoker, men få fick samma utbildning och erkännande som männen. Bland de mest kända är Sofonisba Anguissola och Artemisia Gentileschi i renässans och barock, Judith Leyster och Rachel Ruysch i Nederländerna, Angelica Kauffman och Élisabeth Vigée Le Brun på 1700-talet, Berthe Morisot och Mary Cassatt bland impressionisterna, och Hilma af Klint, Käthe Kollwitz, Frida Kahlo, Louise Bourgeois och Yayoi Kusama under 1900-talet.

Fakta

Varför så få namn?

Konsthistorikern Linda Nochlin ställde 1971 frågan varför det inte har funnits några stora kvinnliga konstnärer, och svarade att frågan är fel ställd. Orsaken låg inte hos kvinnorna utan i hur konstvärlden var ordnad. Kvinnor fick länge inte gå på akademierna, och när de väl fick det var det förbjudet för dem att teckna efter nakna modeller – grunden för det högst ansedda måleriet, historiemåleriet. Konstakademien i Stockholm tog emot kvinnliga elever från 1864, École des Beaux-Arts i Paris först 1897. Läs mer i estetikkapitlet om efterkrigstiden.

Därför arbetade de flesta kvinnor som blev konstnärer i en familjeverkstad, med en far eller make som också målade, och i de genrer som ansågs passande: porträtt, stilleben och blommor. Många av deras verk tillskrevs senare män. Listan nedan följer tiden och visar hur villkoren förändrades.

Renässansen och barocken

Sofonisba Anguissola från Cremona blev den första kvinnliga målare som var känd i hela Europa. Hon kallades till det spanska hovet 1559 och målade familjeporträtt och flera självporträtt, och hon levde till över nittio. Artemisia Gentileschi lärde sig måla hos sin far, en efterföljare till Caravaggio, och blev 1616 den första kvinnan i konstakademin i Florens. Hennes bilder av Judit som halshugger Holofernes hör till barockens mest våldsamma, och de har ofta lästs mot bakgrund av den våldtäktsrättegång hon genomgick som ung.

I Haarlem hade Judith Leyster egen verkstad och egna elever. Efter hennes död tillskrevs hennes målningar Frans Hals, och hon återupptäcktes först i slutet av 1800-talet när hennes monogram upptäcktes på en målning som sålts som ett verk av Hals. Rachel Ruysch målade blomsterstilleben i över sextio år och var en av sin tids bäst betalda målare.

1700-talet: akademier och hov

Angelica Kauffman var med och grundade Royal Academy i London 1768, och hon målade historiemålningar, den genre som annars var stängd för kvinnor. Det dröjde till 1900-talet innan nästa kvinna blev fullvärdig ledamot där. Élisabeth Vigée Le Brun var Marie-Antoinettes porträttmålare, flydde från revolutionen och blev efterfrågad vid hoven i hela Europa.

I Sverige blev Ulrica Pasch ledamot av Konstakademien 1773. Hon försörjde sin familj som porträttmålare, i rokokons stil. Att kvinnor kunde bli ledamöter men inte elever säger mycket om villkoren: de släpptes in som undantag, inte som regel.

1800-talet: ut i staden och hemmet

Rosa Bonheur studerade djur på slakterier och marknader och fick polisens tillstånd att bära byxor för att kunna röra sig där. Hennes Hästmarknaden blev en världssensation. Bland impressionisterna fanns två kvinnor från början. Berthe Morisot ställde ut på nästan alla gruppens utställningar, och Vaggan från 1872 visar hennes syster som vakar över sin sovande dotter. Den amerikanska Mary Cassatt bjöds in av Degas och målade kvinnors liv: läsande, tedrickande, med barn.

Morisot och Cassatt kunde inte som männen sitta ensamma på kaféer och barer, så de målade det de hade tillgång till: hemmet, trädgården och teatern. I dag ses just det som deras styrka. Läs mer i guiden om impressionism.

Modernismen

Kring 1900 öppnades fler skolor, och kvinnor var med och formade modernismen. Paula Modersohn-Becker målade 1906 ett självporträtt som ofta kallas det första nakna självporträttet av en kvinnlig konstnär. Käthe Kollwitz skildrade fattigdom, krig och sorg i grafik och blev 1919 den första kvinnan i den preussiska konstakademin. Helene Schjerfbeck i Finland målade självporträtt i över sextio år.

Hilma af Klint målade abstrakt från 1906, flera år före Kandinsky, i serier som De tio största. Hon visade dem nästan aldrig och blev världsberömd först på 2000-talet; se guiden om abstrakt konst. Sigrid Hjertén var en av de svenska expressionisterna; hennes Ateljéinteriör från 1916 hänger på Moderna Museet. Hannah Höch gjorde fotomontage inom dadaismen, och surrealisten Meret Oppenheim klädde en kopp med päls.

Från Kahlo till Kusama

Frida Kahlo skadades svårt i en bussolycka som ung och målade sig själv om och om igen. Två Frida från 1939 visar henne dubbel, förenad av ett blodkärl. Hon förknippas ofta med surrealismen, men hon sa själv att hon målade sin egen verklighet; se guiden om surrealism. Georgia O’Keeffe målade förstorade blommor och New Mexicos öken, och Barbara Hepworth förnyade den abstrakta skulpturen i England.

Efter 1945 blev kvinnor ledande inom nya konstformer. Louise Bourgeois gjorde jättespindeln Maman, Yayoi Kusama fyller rum med prickar och speglar, som i Pumpa på ön Naoshima, och Marina Abramović satt 736 timmar på MoMA i The Artist Is Present. Cindy Sherman fotograferar sig själv i hundratals roller för att visa hur bilder av kvinnor görs.

Fortsätt leta

Under de senaste decennierna har museerna köpt in och visat fler verk av kvinnor, och många namn har kommit tillbaka. Gruppen Guerrilla Girls frågade 1989 på affischer i New York om kvinnor måste vara nakna för att komma in på Metropolitan, eftersom nästan alla nakna kroppar i samlingen var kvinnor men nästan inga konstnärer. Frågan är fortfarande ett bra sätt att se på en museisal.

Bland konstnärerna i appen finns ett fyrtiotal kvinnor med egna sidor. De svenska presenteras i guiden Kända svenska konstnärer.

Det här kan du titta efter på museet

Övning

Vilken konstnär blev den första kvinnan i konstakademin i Florens?